Diarré iller

Inledning

Diarré är vanligt på iller. Det kan ligga flera olika orsaker bakom diarrésjukdomar men vanligast är infektionssjukdomar och att illern fått i sig olämpliga föremål. Kräkningar kan förekomma samtidigt med diarréen och det gör ofta sjukdomsförloppet lite mer damatsikt.

Diarrén kan vara akut eller kronisk och variera mycket i allvarlighetsgrad. Är avföringen vattentunn bör man alltid kontakta veterinär akut.

Orsak

På yngre illrar är den vanligaste orsaken till diarré att illern stoppat i sig något föremål som irriterar eller stoppar upp i tarmen. Favoriterna brukar vara öronproppar, suddgummi och andra gummiföremål. Äldre illrar är inte rikigt lika benägna att tugga i sig föremål, utan blir oftare sjuka av virus, bakterier och immunmedierade sjukdomar.

Några specifika sjukdomar som kan ge diarré är ECE (epizootic catarrhal enetrit), IBD (inflammatory bowel disease), PBD (proliferative bowel disease), eosinofil gastroenterit och Helicobacterinfektioner. ECE är mycket smittsamt och anses orsakas av ett coronavirus, IBD och eosinofil gastroenterit är inflammatoriska sjukdomar i tarmen vars orsaker är okända och PBD och Helicobaktinfektion är båda bakterieinfektioner.

Paramyxovirus (valpsjuka) kan orsakada diarré på ovaccinerade illrar men till följd av illerägarnas noggrannhet med vaccinationer är sjukdomen mycket ovanlig.

Självfallet kan illrar få diarré även av andra virus och bakterier.

Diarré till följd av invärtes parasiter eller tumörsjukdomar är ovanligt på iller. 

Symptom

Symptomen på diarré är svåra att ta miste på. Avföringen kan vara allt från smetig till vattentunn. Färgen kan variera från mycket mörk till grönaktig. Fodret kan vara dåligt smält och det kan se ut som avföringen är grynig. Vid blödning från magsäcken blir avföringen svart och vid blödning längre bakifrån tarmen ser man den röda blodfärgen tydligare.

Om diarrén är akut och allvarlig kan illern blir mycket trött och medtagen till följd av uttorkningen. Är diarrén dessutom kombinerad med kräkningar, brukar symptomen bli allvarligare.

Kroniska diarréer är lindrigare men ger mer långvariga symptom. Illern brukar dessutom magra av vid kroniska diarréer.

Diagnos

Förutom sjukdomshistorien använder man sig av träckprover, blodprover och röntgen för att ställa diagnos. Vid kroniska och återkommande problem kan man dessutom vilja ta biopsier från tarmslemhinnan och/eller magsäcken. Misstänker man en främmande kropp som täpper till i mag-tarmkanalen bör man göra en kontrastpassage. Man ser då om och var det finns förändringar eller stopp.

Ibland kan det vara svårt att ställa en riktig diagnos och förklara orsaken bakom diarrén, framför allt om den är virusorsakad.

Behandling

Vid alla typer av diarréer och framför allt vid akuta diarréer är det viktigt att inleda vätskebehandling så snart som möjligt. Allmänpåverkade djur bör få vätskan intravenöst, mindre allmänpåverkade djur kan få vätsketillskott under huden.

Om det visat sig att något fastnat i mag-tarmkanalen måste illern opereras och föremålet plockas ut.

Vid bakterieorsakade diarréer kan det krävas långvariga antibiotikabehandlingar och ibland även kombinationsbehandlingar.

Virusorsakade diarréer kan i sig inte behandlas med antibiotika men ibland sätts det in ändå, för att minska risken för sekundärinfektioner.

Diarrésjukdomar där förändringarna är av inflammatoriskt slag, brukar behandlas med kortokosteorider (kortison). 

Skulle orsaken till diarrén vara parasitär, måste illern självfallet sättas på antiparasitära preparat.

Både vid akuta och kroniska diarréer kan det vara en fördel med dietfoder för att minska jobbet för tarmen att smälta maten och för att få så bra upptagningsförmåga som möjligt.

Förebyggande

Det bästa sättet att förebygga problem med främmande kroppar är att "illersäkra" huset, det vill säga att se till att det inte finns något i hemmet som är åtråvärt att stoppa i sig.

Eftersom virus och bakteriesjukdomar sprids via smitta från andra illrar och fodret, bör man vara noga med foderkvalitén och undvika kontakt med sjuka illrar.

Som tidigare nämnts förhindrar regelbundna vaccinationer valpsjuka.